Det var en gång en gumma, som var ganska välbärgad, men fasligt snål och ogin. Till henne kom sent en ruskig höstafton en vandrare och bad att få låna hus över natten.

-Nej pass, sade gumman, här är ingen gästgivaregård.

-Ja, men käre rara mor, bad vandraren, det är ett så förfärligt väder ute. Kan jag inte få stanna kvar ändå och ligga på golvet i stugan?

-Ja, ni ska väl få det då, eftersom ni är så envis, sade gumman.

-Skulle inte käre mor också kunna ge mig litet mat?

-Nei, det är då stört omöjligt, sade hon. Hur ska jag kunna dela med mig åt andra, när jag inte själv har något att äta?

-Ja, det kan ju också vara detsamma, sa vandraren, bara jag kan få låna en gryta. En spik har jag själv, och det kan man koka god soppa på.

-Vad för slag? Koka soppa på en spik?

Det hade gumman aldrig i sitt liv hört talas om. Då spiksoppa måste vara en mycket billig föda, blev hon, snål som hon var, rysligt nyfiken på hur den skulle lagas. Den konsten ville hon gärna lära. Hon gick efter både gryta och vatten.

Vandraren satte grytan på elden, tog fram en vanlig tretumsspik ur fickan och lade den i vattnet.

-Det här ska bli en god och närande soppa, sade han, men om man hade litet mjöl och gryn till, skulle den bli vida bättre. Men när det inte finns, får man klare sig ändå.

-Nog finns det väl något i huset, fast jag har det svårt, sade gumman, och vandraren fick vad han behövde. Han rörde nu omsorgsfullt i grytan.

-Det här blir en präktig soppa, som man kan bjuda herrskap på, sade han.

-Ja, säg det!

-Men hade man litet mjölk, så blev den allt bättre.

-Jaså, säger han det?

-Ja då, men när det nu inte finns någon mjölk, får jag reda mig utan.

-Å för all del, nog finns det litet mjölk, sade gumman och kom med en hel stopabunke. Han slog mjölken i grytan, rörde flitigt og sade:

-Om man nu bara hade litet salt kött och några morötter med potater att lägge i och litet smör att fräsa av den med, så skulle det bli en soppa att bjuda själva kungen på.

-Kors i Kristinehamn, sade gumman, att bjuda själva kungen på!

-Jojo, men, när det nu inte finns så!

-Å jo, för den delen, nog finns det alltid. Gumman gav honom allt vad han ville ha, och när soppan var färdig, tog han upp spiken, stoppade den i fickan och bjöd gumman att smaka. Hon smakade och tackade.

-Var den inte god kanske? frågade han så.

-Jo alldeles utmärkt. Tänk att man kan koka så god soppa på en spik. Det är då för märkvärdigt. Gumman kunde inte nog prisa hans kokkonst. Och när vandraren villa lägge sig att vila på golvet, avstod hon sin bästa säng åt honom. På morgonen när han skulle gå, fick han en blank riksdaler i vängåva.

-Tack och heder! sade gumman. Nu har jag fått lära mig koka soppa på en spik.

-Ja, men också att det behövs mera till än bara spiken, sade vandraren. Och så uppkom ordspråket: "Ingen konst att koka soppa på en spik, om man bara har något att reda av den med."